Idag var det dags för kyrkis nere i Indal och vi var såklart på plats! Frågade Anton om han ville åka på kyrkis för att "busa med barnen, sjunga och fika" Så som jag alltid säger att vi ska göra då vi ska åka dit. Men vad säger han? "NÄÄÄE" Nähepp...men jag tror nog att vi åker ändå svarade jag och så for vi ner. Det är väldigt mycket nej här hemma nu. Vissa saker ( de flesta) måste man respektera eftersom han är mycket väl är medveten om vad han svarar på och jag har ju ändå ställt en fråga och därmed gett honom en valmöjlighet, samtidigt som man märker att han ibland bara tar till med att svara på nått han egentligen inte förstår.
Men gulligast är ändå när han säger "JA" och nickar.

Kyrkis blev det ialla fall och han stack som en skott upp för trappen då vi kom dit och skulle snabbt leta fram bilarna i hyllan till höger, som alltid! Sångstund och gofika blev det också, som alltid! Pigg och glad pojke då vi var där för att sedan övergå till tröttare än tröttast då vi kom hem, som alltid!