Sammandragningar som någon gång gått över till något som mer känns som förvärkar. Tänker att "näe nu måste jag börja klocka dem" men så ger det tack ooc lov med sig.
Jag blir närvös, får svårare att andas och då gör det ondare i magen. Drömmer varje natt att jag föder barn eller hur jag ska ta mig till sjukhuset.  Olika senarium om hur jag ska ta mig till stan och förlossningen, bil/ ambulans, jobbar Niclas och är borta? vem tar hand om Anton? Upp och kissa fem gånger per natt, försöka hitta en bra ställning att ligga i och försöka somna om. Vakna kallsvettig och orolig, kissa igen och försöka intala mig själv att det är bara att ta det lugnt och försöka slappna av. Nätterna är värst, är helt slut på morgonen då jag vaknar. På dagen kan man iaf styra sina tankar...men inte på nätterna.

Jag tänker att det blir som det blir. Jag kan ju inte sitta i bilen på väg in och säga " jävla skit, nu blev det för tidigt igen!" Det kommer gå bra, vi får ta det för vad det är och hur situationen ser ut.

---

Har idag gått in i vecka 35 (34+0)
Hittar inte sladden till kameran så det blir ju ingen bild. Men jag kan säga att det är trångt, mycket trångt i magen!
Känner mig stor fast jag antagligen inte ser så jätte stor ut.
ja, det var väl det jag skulle komma fram till tror jag.