Ibland kan det göra ont i mammahjärtat av en del knepiga anledningar. Ni kanske tycker att jag är lite små konstig nu eller rent av fjantig eller så kanske det finns någon som känner exakt som mig. Men till saken...

Kom till dagis med Anton igår och det var första dagisdagen med snö ute. Det tjoades och och busadet och barnen såg extra glada ut just den dagen. Barnen åkte stjärtlapp i backen och drog varandra i pulka. Då vi är på väg in genom grinden så ropar en flicka på en gång "Anton får inte åka i backen, han måste ha med sig en hjälm om han ska få göra det" Jaha, svarade jag. Det är en sådan gång då jag får gråten i halsen. Jag tittar på Anton som inte kan släppa blicken från barnen och jag tänker att nej stackarn, nu kanske han blir ledsen. Varför har jag inte tänkt på det. Det borde jag ju ha förstått att de skulle ha.
Vi pratade lite med fröken vid lämning och jag förstod det som att att barnen gärna skulle stå för egen hjälm. Det fanns säkert någon lånehjälm också men en lekhjälm till både stjärtlapp/pulkaåkning och halt underlag skulle absolut ordnas sa jag. Förklarade för Anton innan jag gick att man måste han en hjälm när man är i backen så han skulle förstå vad  vi pratade om. Han hade inte sagt ett ljud sedan vi klev innanför grinden. Det är ett sånt tillfälle jag verkligen får bita mig i tungan för jag skulle kunna ställa mig och gråta över en sån sak. Men hur skulle det se ut inför Anton? Skärpning mamma.

Då jag kom hem kom allt över mig och jag börjar såklart gråta. Går in till Niclas som ska till att vakna efter att ha jobbat sent och säger att jag behöver en kram nu! Förklarar varför jag är lite ledsen och hör hur fjantigt det låter. Det var ju ingte Anton som blev ledsen, han visste väl knappt vad en stjärtlapp var för något. Men den där känsaln kommer jag ihåg då jag själv var yngre då jag tex kom till skolan och hade glömt gympakläderna hemma eller fikat till utflykten. Det var så jobbigt så jag kunde till och med hitta på att jag mådde dåligt till fröken och behövde åka hem. Allt för att slippa hamna i situationen då det var dags för gympa/utflykt och jag skulle stå där tomhänt och någon annan skulle påpeka att jag inte hade det som behövdes. Jag tyckte helt enkelt synd om mig själv. Jag började alltså grina redan då jag förklarade att jag var dålig, jag hade alltså jätte ont någonstarns eller mådde jätte dåligt. Men i själva verket handlade det om en sketen fikaväska.

Det slutade ialla fall med att vi efter dagis åkte ner till stan och köpte en fin hjälm som Anton fick välja färg på och även ett par handskar eftersom han hade tappat den ena av det bästa paret han har. (gråten var nära då med).

Att han inte hade någon hjälm igår gjorde nog inte så mycket eftersom han säkert mest stog och pejlade in läget på hur de andra barnen gjorde, är ju inte ens säker på att han åker idag heller då han har en hjälm. Men det var en mycket stolt Anton som kom imorse och berättade på en gång för fröknarna att han och mamma hade åkt bil och köpt en hjälm och han ville ha den på sig på en gång.

Ja man blev ju som man blev och värre blev det då man fick barn också.