Efter kalas hos grannflickan med god mat och fika var det dags för mig och barnen att rulla ner mot stan för att handla inför dopet som vi ska ha för Amanda i helgen och sedan hälsa på pappa/morfar som ligger på sjukhuset. "Jo men det går så bra att handla med båda barnen, de är alltid med och det brukar aldrig vara något gnäll, de sitter så fint och snällt i vagnen" Så sa jag till Carro innan vi rullade ner. Det fick jag igen för kan jag säga!

Jag tänkte att det kunde vara kul för Anton att få sitta i sån där bil då vi handlar, han som annars alltid sitter i botten på en vanlig vagn med alla varor över sig (jo det ser precis ut som ni tänkter er nu)men det skulle bli lite trångt nu. Men till saken! Tur att jag hade Malin med mig där inne som både hjälpte mig att tänka och hålla reda på Anton. För han ville ju inte sitta i vagnen hela tiden, han ville gå runt och handla han med då han märkte att det var så lätt som att knäppa upp spännet och kliva ur. 

Då jag vänder på huvudet är han borta, men hör hur det prassalar brevid mig. Svårt att förstå hur snabb små rackarungar kan vara!



Ja ni ser ju vilken fin koja han gjort!

jag var svettig innan var var färdig, men då var det bara lilleman som tog musten ur mig, Amanda sa inte många ord. Jag är livrädd att tappa bort honom! Vidare för en middag på Ikea, får även där tacka Malin för att hon håller reda på mig och barnen, haha. Men sen kära ni ska ni få höra vad som händer då vi ska betala varorna som till sist inhandlades på Ikea, Malin tog inte ansvaret över mig...och vad händer? Killen i självservice frågar lite försiktigt

Han:Men tjejer, visst var det väl ni som stod här och skannade?"
Vi: Ehhh, ja!
Han: men ni kanske ska ta och avsluta köpet då!"

Men vadå pinsamt!!! Jag kom ju inte ens ihåg att jag skulle betala. jag tog påsen och barnen och ställde mig snällt på sidan av.

Vi skulle vara hos pappa vid 16 tiden hade jag sagt, kl 18:10 var vi där. oj vilken kväll.  Men trevligt hade vi! Malin, jag och barnen och det var glada miner från alla tre barnen hela tiden trorts att jag kan han tjatat sönder hans namn. Men ANTON ! Och det var kul att få träffa morfar fast att Anton blev väldigt blyg för honom. (Pappa har opererats och varit jätte dålig, men om vi håller tummarna så kanske han äntligen kan få komma hem imorgon)

Näe. nu ska jag hoppa ner i sängen och hålla tummarna för att barnen skulle vilja ta sovmorgon till iaf kl 7 imorgon (hopppas kan man ju alltid)

Ha det fint