Det spelar som ingen större roll att Anton alltid vaknar 05:15..eller vaknar? Jag tror nästan att han går i sömnen för rätt var det är märker jag hur han kommer på min sida av sängen och ser helt tom ut i blicken, klättrar upp och lägger sig brevid mig, hellst på min kudde också och stänger ögonen igen. Ibland har även Amanda hamnat i våran säng vid 4 snåret eftersom det verkar vara den ständiga "varavakentimmen" och eftersom inte jag (och absolut inte Niclas) orkar sitta brevid henne i spjälsängen och vänta på att hon ska somna om, alternativt springa mellan hennes säng (som står 3 meter bort, men ialla fall) och våran för att stoppa in nappen ett par gånger så får hon ligga mellan oss.  men vad gör det? det är ju så mysigt! Men tyvärr kan det bli en aning trångt med alla fyra där eftersom barnen är duktig på att breda ut sig. Så imorse sa jag till Niclas att lägga sig med Anton i hans säng och få honom att somna om där. Eller somna om och somna om, få honom att ligga i sin egen säng ialla fall. Den uppgiften tog han på största allvar....men hade lite svårt att avsluta den...

Då jag och Amanda klev upp vid 6:30 hade Anton hört oss och kättrat över sin pappa och sedan ur sängen. Vi åt frukost, lämnade Anton på dagis kommit hem och städat lite och tillslut gick jag in till en dubbelvikt Niclas som kl 9:30 fortfarande låg kvar i Antons säng.

Jag : Hurru du! jag tror nog att du kan kliva upp nu för att Anton har somnat, hunnit vakna igen och gått på dagis serru!

Niclas: Mmmmm...

Jag och Amanda åkte till indal på kyrkis och ringde Niclas vid tolv tiden då han precis hade klivit upp. Han var som en 90 åring i kroppen!