På eftermiddagen sa jag till barnen att vi skulle gå en promenad upp på byn. Anton tittade på mig och såg väl inte så värst fascinerad ut. Ja men vi kan väl bara gå en sväng och titta lite sa jag och funderade på vad jag kunde locka med. Jag brukar ju säga att det säkert finns någon traktor eller att vi kan handla. Men..hmmm, jo men Anton, vi går upp till kyrkan och tittar på gravstenarna! JAAAA! utbrister Anton. Han pratar alltid om kyrkan då han ser den, det var ju där syrran fick vatten på huvudet. Vi strosade runt bland gravarna och letade en speciell sten, men eftersom jag inte hade den blekaste om var på kyrkogården den skulle vara och mängden snö gjorde det hela en aning svårare så hittade vi tyvärr den inte. Vi får helt enkelt ta med oss pappa Niclas någon dag och gå upp med ett ljus.

Jag är inte direkt troende, eller jo jag tror på något men.....(.ja och så vidare) Men det är något speciellt med kyrkor. Att bara gå på kyrkogården och titta på gravstenar, lyssna på prästen eller höra vacker musik. Jag tänker att alla som lämnat oss, farmor och farfar, mormor och morfar och alla andra nära finns med mig varje gång jag kommer till en kyrka. Jag tänker att alla som blivit begravd på kyrkogården ser oss då vi är där. Idag tänkte jag mig hur tanter och farbröder sa då vi kom "men titta va roligt med barn här" Jag är helt övertygad om att ni finns kring oss hela tiden, men speciellt där.